Min natt, ohh milda Amalia!
Dixi började riva i sängen för hon ville ha uppmärksamhet. Jag vaknade och eftersom jag vet att enda sättet att få henne att bli tyst är att stänga in henne i badrummet. Jag gick därför upp på toaletten och hon gick efter som alltid. När jag ska gå ut igen så ser jag hur Michel går förbi dörren ut mot köket. Jag vänder mig till och med i gången ut mot köket när jag ska gå tillbaka till sovrummet och ser en man gå ut långsamt. Jag hör honom gå. Jag tänker ”han ska väl dricka något”. Jag närmar mig sängen och slänger mig snabbt på madrassen och… RULLAR IN I MICHEL. Jag blev vettskrämd så jag rycker till med ett skrämt läte. Då försöker jag ligga så tyst som möjligt för att lyssna om jag hör något. Det blåste väldigt mycket i natt så jag tyckte inte jag hörde något och jag vet att man hör om någon går ute i köket. Eftersom jag inte hörde något så låg jag och avvägde om jag skulle väcka Michel eller inte. Jag var ganska säker på att det inte var någon åtminstone levande själ där ute. Låg och tänkte om jag skulle våga somna för tänk om det var någon som kommit in i vårt hem och som smygt iväg när jag var på toaletten i tron att jag inte skulle se honom. Ville inte riskera att slå upp ögonen och se en man som stod över och tittade på mig. Samtidigt var jag alldeles för rädd för att våga gå upp och titta efter så jag låg stel som en pinne länge tills jag somnade.
I morse så väcker Michel mig och jag berättade vad som hände. Han sa då:
- Det är så det blir när man går i sömnen. Antagligen så har du varit så trött men av rutin gått upp och sett saker i ett sovande tillstånd. Så när du sedan la dig bredvid mig så har du vaknat till och reagerat.
Vad tror ni? Har ni gått i sömnen någon gång? Det låter ju kanske sannolikt, eller?
